Jag minns …

En tagedi i Bäckån år 1867 Ett dystert nödårsminne.
	Teckning: Inga-Britt Lundmark

	Grannarna begåvo sig i samlad trupp för att söka rätt på den bortavarande mannen. De följde därvid den skogsväg som Isaksson kört kvällen förut.
Att våra förfäder fingo uppleva mångt och mycket som vi senare tiders barn äro förskonade från, därom vittnar följande händelse. Under tiden omkring nödåret 1867 bodde i Bäckån, Bureå socken, en bonde Lars Anton Isaksson. Han gick också bland grannarna under vedernamnet ”Mago”. Namnet hade uppkommit därigenom att hans svärfader hade fel på sitt uttal. Då han nämnde mågen så blev det ”Mago”. Såsom det var bland de flesta småbönder den tiden, så var även Isaksson ganska fattig. Förutom familjen bodde även hans svärföräldrar hos honom. En kall vinterdag skulle han, som den tidens sed var, till skogs för att hugga och köra hem torrfuror till bränsle. Han hade redan kört ett lass och en vända för att köra ännu ett, oaktat det redan börjat skymma. Det blev kväll, men husbonden dröjde. Hustrun torde ha varit van vid att mannen ej gjorde sig någon brådska. De hemmavarande gingo till sängs, och snart låg deras hem och den övriga byn i mörker. Emellertid, då det led över midnatt vaknade hustrun. Mannen var borta. Hon anade oråd, klädde sig hastigt samt väckte sina grannar. Dessa begåvo sig i samlad trupp för att söka rätt på den bortavarande mannen. De följde därvid den skogsväg som Isaksson kört kvällen förut. Framkomna till ställe där vedhuggningen hade verkställts, hittade de hästen förspänd ett vedlass och bakom lasset låg Isaksson hopkrupen, död sen flera timmar. Man kan lätt tänka sig deras bestörtning, när de på sådant sätt hittade sin granne. Sjukdom i förening med svält hade överraskat den undernärde mannen, och han hade för liemannen varit ett lätt byte. Hästen hade under den kalla natten även fått utstå mycket lidande, ty tömmarna hade fastnat, varför han ej kunnat förflytta sig, utan var dömd att stå stilla. Han hade med sina framben grävt sig ned i mossa och ljung. Det var nu ej annat göra än att lägga den döde mannen ovanpå lasset samt köra hem till byn. Förvisso var det med tungt sinne som grannarna gjorde den döde denna sista tjänst. Och än större torde sorgen ha varit i hemmet när maken och fadern på detta sorgliga sätt lämnat dem för alltid. Platsen för händelsen ligger blott några kilometer från byn. Och det är svårt att tänka sig att så sent som för 70 år* en man bokstavligen frysa ihjäl. Men mot bakgrunden av de många nödåren är händelsen förklarlig. Frans Lundgren, Bäckån * Denna berättelse skrevs 1937
Innehållsförteckning