”En lifsfråga af första rang”
P.O. Enquist om den första arbetarföreningen i Bureå; tidigare publicerat i boken”Hur
arbetarrörelsen kom till Skelleftebygden”.
(ABF Skellefteå, 1978, (sid.64-69).) Se
också ”Musikanternas uttåg”, (1978, sid. 140-202).
(Rolf Granstrand)
Det var ett 40-tal medlemmar som
antecknade sig vid Bure Fristående Arbetarförenings första
möte den 25 april 1907 och efter visst dröjsmål kom man fram till en styrelse
bestående av Frans Eriksson, ordf, Johan Enmark,
vice ordf, Gustav Bergman, sekr,
J L Jonsson, vice sekr och Konrad
Nyberg, kassör.
Det var dock aldrig styrelsen som förde de direkta förhandlingarna med bolaget
i de redan från
början talrika fackliga tvisterna om timlöner och ersättningsprinciper. Speciella
förhandlingskommittéer valdes ofta, eller ”förtroendemän”, som hade att framföraarbetarnas
bud och sedan återkomma med svar. De två första förtroendemännen hette
Andreas Enmark och Erik Eriksson; det är notabelt
att enligt stadgarna så måste dessa förtroendemän
också vara godkända av arbetsgivarna!
Det första året är annars lugnt och
inga större eller mer dramatiska konflikter kan utläsas ur
protokollen. I april 1908 föreslår någon försiktigt ”att få söndagskvällen
ledig på sågen”, vilken fråga snabbt bordlägges
på obestämd tid. På samma möte tar .man upp frågan
om föreningen bör fortsätta sin verksamhet;
man tvekar tydligen på föreningens styrka och effektivitet.
Det ”beslöts att fortsätta med föreningens värksamhet”.
Det är dock uppenbart att föreningen agerar
ytterst försiktigt och ogärna vill verka påstridig gentemot bolagsledningen. ”Framkom förslag om att bakdragare
på sågen skulle få sig en hjälpare för att kunna hålla
rent från ramarna, vilket förslag blef afslaget.”
I frågan om söndagsarbete kommer så plötsligt
i maj 1908 ett kategoriskt uttalande:
”Blef beslutat
att söndagskvälns arbete på sågen blir uteslutet
fr o m den 24 maj.”
I samma protokoll beslutas om ett i sitt sammanhang
kuriöst och gåtfullt ekonomiskt anslag. ”Blef beslutat
att föreningen skall, i likhet med två andra föreningar,
skänka en summa pengar till de pojkar som i vår har gått ut från skolan till
ett nytt testamente åt dem var. Blef ej
bestämt något visst belopp, utan en tredjedel
utav de pengar som skulle gå åt för detta ändamål.”
Vad låg bakom ? Var det äkta trosomsorg om de unga
pojkarna eller var det rent taktiska skäl som
spelade in för den nystartade fackföreningen; ville man radera bort intrycket
av antireligiositet och rabulism ?
Ofta tycks frågor som gällde konflikter
om själva arbetsintensiteten ha diskuterats. I september
1908 har en förman förolämpat några arbetare genom att påstå att arbetstakten
var för låg och timpenningen för hög;
styrelsen fick i uppdrag att i samarbete med de förolämpade utreda frågan.
Ännu så länge är dock konflikterna relativt få. Det är först i och med storstrejkåret
1909 som stämningen hårdnar. Konjunkturen
stupar brant nedåt, tiderna blir sämre, det blir taktiskt riktigt
för arbetsgivarna att ta strid. Och striden kommer nu också …
Den första konflikten tycks ha börjat
som en nästan privat uppgörelse. Ett hastigt inkallat sammanträde
den 6 februari 1909 har att ta ställning till ett fall av godtyckligt avskedande
som ägt rum natten innan. Det var ”frågan angående förvaltar
Tidblads förfarande, då han natten
mot den 6 februari afstannade sågen samt afskedade
Konrad Andersson från sin befattning
som sågställare”. Stämningen på mötet var upprörd. En resolution antogs, där man krävde att arbetarna skulle ha betalt
för den tid sågen måste stå, samt att ”om förvaltaren skulle
upprepa sitt brutala förfarande en gång till, skulle arbetet nedläggas tills
förvaltarn avskedats.”
Vidare skulle Konrad Andersson återfå sin plats, om han så ville.
Förtroendemännen avsändes omedelbart till disponent Friman och de återkom
med en rapport som tycks ha varit positiv.
Alla kraven accepterades.
Men redan den 19 februari kommer nästa konflikt.
Bolaget hade i ett slag sänkt lönerna med 15 % och en spontan strejk
hade uppstått. Bureå Fristående Arbetarförening utlyser extramöte
och beslöt att ”upptaga strejken som sin sak”. Kraven
från föreningens sida förfaller idag modesta; man begärde oförändrad betalning
med 37 öre per 100 st timmer.
Vad bolaget nu svarar är en smula oklart. Enligt protokollet
hade förvaltar Tidblad yttrat att ”han skulle ändra prisnotan så dem skulle få igen den på lördag, men att hon
skulle komma att upptaga samma pris. Han hade även yttrat att de som
ville ha arbete hädanefter skulle anmäla sig
hos sågmästare Gren innan måndagsmiddag och att
dem då skulle få höra när sågen skulle dras
på.”
Det blev omröstning. Ordföranden ställde frågan om det var någon som tänkte
gå och anmäla sig. Enigheten var total, strejken skulle fortsätta. Man
tog ett beslut att ”föreningsmedlem som bevisligen
ertappas med att under konflikten uppträda svikligt eller med onödigt obehöriga
resonemang om förhandlingarna, efter återställd fred bojkottas.”
Nästa dag konkretiserades bolagets bud: 32,5 öre per 100 timmer. Föreningen
avslår budet.
Måndagen kommer med oförändrat låsta positioner från båda håll och man beslöt
enhälligt att tillkalla statens förlikningsman. Konrad Nyberg, Nic
Nyström och Gustav Berg- man utsågs att verkställa beslutet.
Någon gång under konflikttiden måste ett större
opinionsmöte ha organiserats. En skiss till resolution finns nämligen bevarad,
avsänd av ”Bureå Arbetare samlade till ett antal av omkring 200.”
De tvåhundras resolution till bolaget, arbetsgivarna,
bör läsas långsamt och med eftertanke. Den avslöjar
en hel del av den verklighet som finns där bakom :
”Då
det för närvarande råder den största oreda som kan tänkas med den yttre förvaltningen,
faller det sig synnerligen svårt att för närvarande komma till något resultat
om en aftalsändring som kan godkännas af Bolaget
å ena sidan och af Arbetarkåren å andra sidan.
Då det vid alla möjliga tillfällen särskilt påpekats att det är arbetarkårens försoffning
och slöhet som är skulden till det dåliga resultat som rapporterna utvisa
under juni, juli, augusti, september och oktober för att inte nämna november, då det möjligen varit
naturhinder att räkna med - mot det ständigt återkommande talet om arbetarkårens oanvändbarhet, som vi ej ämna finna oss i i fortsättningen,
utan anse vi oss nödsakade att sätta oss i förbindelse med Aktieägarne
och söka få till stånd en sakkunnig utredning med biträde av staten å vår sida. Då vårt anseende som arbetare
är för oss en lifsfråga af första rang, ämna vi
ej prisgifa det åt någons godtycke. Mot ofvan- nämnda beskyllningar ta vi oss friheten påpeka det
synnerligen goda förhållande som varit rådande här förut mellan förvaltningen och Arbetskåren. Det har ej varit ovanligt
att förvaltningen anordnat samkväm med kaffe m m,
men Arbetskåren har äfven visat sig förstå och uppskatta förvaltningen
genom att gemen- samt tilldela dem presenter som minne från Arbetskåren.
Härtill kommer att hufvudparten af arbetskåren varit med om att upparbeta denna affär från ett
Bondehemman på några tusen till ett Millionbolag. Vi hafva även varit med om att bevittna att ett 50-tal arbetare fått mottaga Patriotiska
Sällskapets silver- medalj. Att arbetarne blivit
till någon del förslöad och likgiltig och i viss mån mistat intresset för arbetet, men hur kan det vara annorlunda
när vi, på grund af att sågen för det mästa står af olika
orsaker, till stor del beroende på det hufvudlösa ombygge som är gjort och omgjort flera gånger, till kostnad
för både Bolaget och arbetarne. Det är tvivel underkastat
om det blir någon sågning alls, om vi skall kalla på yrkesinspektionen. Ordningen
är sådan att en morgon då vi kommer till sågen kl 6 fm, så är timret som skall sågas på Björkön.
Klockan halv nio kommer det därifrån och …. ”Där är resolutionsutkastet
slut, en protokollsida bortriven. Det finns här
många saker att dröja vid, förutom den
friska och sakliga aggressivitet som präglar stilen. Notabelt är framför allt
den moraliskt färgade upprördhet man visar över beskyllningarna att vara dåliga
arbetare -
anseendet som arbetare var ”en lifsfråga af första rang” och man reagerade med all rätt våldsamt
mot arbets-givarens försök att förklara konjunkturnedgångens sjunkande resultat
med att arbetarna var ”förslöade”. Påpekandet
att det de facto varit arbetarkåren som upparbetat
bondehemmanet till en miljonaffär innehåller onekligen en poäng, på samma
sätt som det lite hjälplösa påpekandet att man samlat ihop till presenter
åt Bolaget (!!!) för att
visa sin goda vilja, visar på något av tidsandan.
I alla fall; strejken fortsatte. Problemet om
arbetet på söndagskvällarna återkom nu, man hade uppenbarligen
från bolagets sida krävt söndagsarbete. Fronterna hårdnade, förlikningsman
var eftersänd men hade ännu ej hört av sig. Man beslöt
telefonera ”för att höra om han fått någon skrifelse
från oss”. Mitt i alltihop återkommer så problemet med biblarna till skolpojkarna.
Räkningen hade kommit och räkningen ”som gick till biblarna år det afgående
skolpojkarna godkändes till betalning.”
Nästa dag nytt sammanträde. ”Beslöts att Konrad Nyberg och Frans Eriksson skulle gå och telefonera
till förlikningsman och höra hur han ville hafva det ordnat då han kommer.”
Nästa protokoll är daterat den 4
mars 1909. Det är skrivet i nederlagets tecken. Förliknings mannen
kunde eller ville uppen-barligen inte lyfta upp budet till den gamla nivån.
Man samlas klockan 7 på kvällen och resultatet
är uppenbart. ”Ordf lät höra resultatet öfver underhandlingarna
på kontoret den 4:e dennes. Resultatet blef
ringa och intet. Disponenten var bestämd för
att ingenting uppgå på de prislistor som där vore utlagda. Och kommittén kunde
ju ej frångå de beslut som af föreningen vore gjorda,
helst som ingen medelväg kom på fråga. Väktes förslag
om föreningen bör fortsätta sin verksamhet eller icke.
Det beslöts enhälligt att omedelbart upplösa
föreningen på grund af att hon ansåg sig ej vidare kunna uträtta något i
arbetarnas intresse.”
Strax efter meddelar en paragraf lakoniskt: ”Beslöts att förtroendemännen
skulle delgifva Disponeneten
föreningens beslut.” Segraren skulle få bud om kapitulationen, det fanns en
bitter lågmäldhet i paragrafen som överlevt alla dessa år. I samma ton avslutas
protokollet från det sista av Bureå Fria Arbetarförenings sammanträde. Man beslöt att ”föreningens
kassa skulle tillfalla sjukkassan sedan alla räkningar vore betalda.”
Den sista av dessa räkningar gällde skurning
av lokalen. Man skulle bara skura upp efter sig, betala skurningen och så
var det slut.
