Färgar Andersson från Lövånger

av Axel Rönnmark, Broänge.

Ett ovanligt liv hade Johan Ernst Andersson, kallad Färgar Andersson, i Broänge. Han gick tidigt till sjöss men återvände senare, efter ett händelserikt och hårt liv i många länder.

Johan Ernst föddes utom äktenskapet den 30/8 1854 av en flicka i Bissjön och växte upp hos sin biologiske far i Broänge. Hemmiljön har beskrivits som mycket svår. Fadern var på flera sätt hård och omedgörlig. Janne, som han kallades, fick i första hand stryk för att han fanns till. Han lärde sig tidigt att hata och det var nog detta hat som gav honom den otroliga fysiska och psykiska styrka, men också de aggressioner, som han sedan i hela sitt liv visade prov på.

Hemmet lämnade han tidigt. Som oäkting hade han säkert svårigheter att bli accepterad i sin hembygd, även utanför hemmet. Det fanns inte mycket att välja på för denne yngling än att gå till sjöss. I Ursviken mönstrade han på första bästa skuta, och det blev upptakten till ett 20-årigt liv till sjöss och i främmande länder. Janne slet ont, frös och svalt. Han var aggressiv, slogs och fick ibland mycket stryk. Det har omvittnats att han var ärrig över hela kroppen, främst beroende på att han så många gånger bundits vid stormasten och pryglats. Kölhalats hade han också gjorts.

Lämnad i Yokohama
Janne hade tidigt uppfattat livet som en strid och striden var hans livselixir. Till sist blev han en gång pryglad av en skeppare och ilandkastad i den stora staden Yokohama. Säkert trodde skepparen att Janne skulle förgås i någon opiumhåla i denna stad som hyste miljoner och åter miljoner utslagna människor. Sin vistelse i denna skrämmande stad, fick Janne bokstavligt talat, börja med att slicka sina sår.

Det var många faror som lurade på honom, främst då alla sjukdomar som frodades i smutsen och värmen. Men genom sina tidigare världsomseglingar var han immun mot många sjukdomar. Han var nu mellan 35 och 40 år. Janne var ingen hjälplös stackare, han var rätt språkkunnig och van att lita på sig själv. Så småningom fick han arbete på ett färgeri. Där fanns det en brokig samling anställda, förrymda brottslingar och alla typer av äventyrare. På den platsen kom han att stanna i fem år. Efter ett tag befordrades han till förman, och han brukade skämtsamt berätta att han var tvungen att slå ihjäl så där en 4-5 man varje dag för att upprätthålla disciplinen.

Jobb på färgeri
I färgeriet fanns en stor kittel, som kallades "kike", i en upphängningsanordning. När kitteln skulle tömmas, gjordes detta som regel när förmannnen Janne passerade. Såg han inte upp fick han innehållet över benen och fötterna. Att humöret sådana gånger lätt kokade över för den hetlevrade Janne förstår man lätt, men samtidigt hade han nog rätt stor respekt för det klientel som jobbade där, för innan han försökte fostra dessa hårdingar, inhämtade han sin chefs tillstånd. Uppfostringen skedde genom användning av "vrinageln" ett arbetsredskap, på de försumliga. En dag skedde denna "uppfostring" lite för hårdhänt och Janne var strax medveten om att han kunde drabbas av svåra repressalier. Nu blev det bråttom för honom att lämna färgeriet och försvinna i staden. Men han visste att han måste lämna den med det snaraste.

Vandring till Sverige
Janne gav sig ut på landsbygden, på en vandring som kom att sträcka sig genom Kina, Ryssland, Finland och till sist hem till Sverige. Den turen tog många år och det dröjde innan han nådde hembyn Broänge. Janne Andersson var säkert den förste i dessa trakter, som efter 1809 års krig, påstod att ryssarna var ett vänligt och hjälpsamt folk, för det hade han erfarenhet av. Hemkommen till Broänge köpte han 1896 av Jonas Broman en avstyckning från hans hemman och på den jordlotten byggde han sitt hemman, bl a en mangårdsbyggnad som ännu står kvar.

Janne byggde också ett färgeri och en garnbod, där han tillbringade sin mesta arbetstid. Nu hette han i dagligt tal inget annat än "Färgarn". Efter några år gifte han sig med grannens piga, men detta tycks inte i någon nämnvärd grad ha mildrat hans humör. Fortfarande råkade han då och då in i konflikter med någon granne, även om han hos de flesta nu var fullt accepterad. Sin uppskattning härför, och som en vänskaplig gest, visade han genom att färga något plagg gratis. Där det var gott om ungar i en gård lämnade han färgat "bläck" så de kunde rita så mycket de ville.

Värnade om djuren
När det var marknad i Lövånger hade han eget salustånd. Han drev även jordbruket, till stor del med hjälp av lejd arbetskraft vilka han punktligt betalade, och han betecknades som en bra arbetsgivare. Aggressiviteten gentemot medmänniskorna hade han kvar men den dämpades väl något med åren. Sina djur vårdade han ömt. Gud nåde den som gjorde hans häst Lärka eller hans hund Trogen illa! Hans käraste ägodel tycktes dock vara hans pistol. Han hade levt farligt och var alltid på sin vakt. När han någon gång var högtidsklädd bar han också sin pistol. Ammunition till vapnet fanns i gården, och han försäkrade: "Fan tar den som kommer för att jävlas med mej!"

Färgarn använde sig aldrig av Lövångers-dialekten utan talade ren svenska. Sin engelska friskade han upp varje sommar tillsammans med professor Högbom, måg till Henrik Bexelius i Mångbyn. Högbom lär ha sagt att Färgarn talade en god engelska. Åren gick. Han hade varit gift i tio år men äktenskapet hade inte välsignats med några barn. Hans hustru förklarade att av all den misshandel hennes man hade fått utstå, hade han blivit oförmögen att bli far. Men vid 57 års ålder hände det otroliga, han blev far till en son. Detta tycktes bli livets höjdpunkt för denne äventyrare. Han lär ha varit omåttligt glad och stolt. I motsats till sin far blev sonen lugn och sansad. Tydligen förmådde gamle färgar Andersson ge sin son den kärlek och det hem ett barn har rätt att få.

Dog i Vindeln
År 1910 sålde färgaren sitt hemman i Broänge och flyttade, efter att ha bott två år i Lövångers kyrkstad, till Vindeln, där han dog vid nära 70 års ålder. När han förstod att slutet var nära erkände han något han aldrig förr omtalat, att han med sin pistol hade dödat en man. En gång i främmande land hade ett gäng slagskämpar trängt upp honom mot en landgång till ett fartyg. Janne hade då dragit sin pistol och skjutit ned den aggressivaste. De övriga hade då funnit för gott att fly.

Johan Ernst Andersson hade blivit mött av kärlekslöshet när han gjorde entré i denna världen. Men man bör nog ändå ge honom det erkännandet att han till sist redde upp sitt liv på ett hedersamt sätt.

Tillbaka till Portalen